Ge bort eller bli av med?

Idag gästbloggar Josefin Berger. Hon är en av grundarna till Hemskänkt, som utgår från idén om att man kan ta saker man har hemma och ge bort som presenter istället för att köpa nytt. Under december månad driver Hemskänkt kampanjen En rekordfri jul, som hoppas på den första rekordfria julen på femton år.

Vill du också gästblogga här? Kontakta i så fall vår webbredaktör Inga Prylberg.

Det är lördag och jag befinner mig utanför en second hand-butik i Karlstad. Folk och bilar står om vartannat för om femton minuter öppnas dörrarna till inlämningen.

Bananlådor fyllda med leksaker står redan på lastkajen, mot någons ben lutar två säckar med kläder och i folks bilar ligger tjocka påsar med tyg och garn och säkert tonvis med porslin och husgeråd.

Alla inlämnade saker kommer inte att bli sålda, men en hel del blir det. Många gillar att handla second hand. Och pengarna från försäljningen går ju till välgörande ändamål. Bistånd. Barn kommer att få gå i skolan. Familjer kommer att få mat och husrum. Och så sparar vi ju på jordens resurser också.

Lite längre bort i samma område ligger en av stans största återvinningscentraler. Kön dit ser ungefär likadan ut. Människor trängs på avstjälpningsplatserna med sina säckar, kartonger och lådor. Och innehållet är ungefär det samma.

Samtidigt som människor ägnar lördagsförmiddagarna åt att rensa i förrådet och köra saker till second hand-butiker och till återvinningscentraler, så spenderar vi svenskar tillsammans 49 miljarder på presenter till nära och kära. På ett år blir det en hel del barnkalas, födelsedagsfester, bröllop och studenter för en familj. Det kostar pengar. Och då är julen inte ens inräknad. På sikt kommer gissningsvis en stor del av dessa miljarder hamna i förrådet, på tippen och i second hand-insamlingar.

De flesta kan nog hålla med om att det ändå är bra att lämna sina saker till återvinningen. Och det är säkert många som känner att de gör en god handling när de lämnar det de inte använder till en second hand-butik. Men frågan är om det i första hand är miljön vi tänker på när vi står på tippen och kastar skräp? Och den där givmildheten vi uppfylls av, när vi lämnat in en låda leksaker, har den att göra med att vi skapat bättre förutsättningar för utbildning, hälsa och förverkligande av barns drömmar i andra delar av världen? Eller är det så att vi drivs av ett behov att åka iväg, för att vi behöver bli av med våra prylar, för att vi behöver skapa plats för att köpa nytt?

Någon gång måste vi tänka om. Det som välgörenhetsorganisationerna behöver är egentligen inte i första hand våra saker eller vår känsla av att vara så goda, utan de behöver våra pengar och kanske en insats emellanåt. Och det vi behöver göra är att se över hur många nya saker vi egentligen behöver på ett år, på en livstid.

En vän till mig brukar säga, att apokalypsen inte kommer att se ut som den beskrivs i religiösa skrifter. Apokalypsen kommer ta gestalt genom att det står en studsmatta i varje trädgård, i varenda bostadsområde, i varenda stad och i var enda land. Men jag kan också ana undergången när jag går omkring i second hand-butiker och fastnar framför hundratals exemplar av samma saker, alla lika lite använda. Människor har sorterat och lämnat ifrån sig sina ägodelar och sedan åkt därifrån med lätthet, men egentligen tagit ett steg närmare avgrunden.

De flesta av oss lever i ett överflöd av saker och ska jordens resurser verkligen räcka så måste vi tillskriva det vi äger ett högre värde. Ett sätt att göra det är att sudda ut tanken att det är skräp vi omger oss med och istället betrakta tingen som potentiella presenter. Alla de saker som vi inte använder kan bli gåvor. De kan bli Hemskänkt. Och även de saker vi använt och haft mycket glädje av kan bli fina gåvor, laddade med minnen och kärlek.

Men det krävs mod. Det är en större utmaning att slå in en sak hemifrån och ge till en vän i present än vad det är att anonymt lämna in en kasse kläder på en second hand-inlämning. För oavsett hur god tanken om återvinning är och hur vänligt inställda vi är till begagnat, så spelar det ingen roll hur ofta vi kör till tippen eller hur många säckar kläder vi lämnar till second hand om vi ändå inte minskar vår konsumtion.

Josefin Berger

Kan man shoppa sig till en bättre miljö?

Idag har vi äran att åter få publicera en gästbloggpost från Tove som i vanliga fall skriver på http://regnavdagar.blogspot.com

Miljövänlig mössa since 1970

Jag har tidigare listat tre saker jag nästan alltid köper ekologiskt. Nu ska jag lista tre saker som jag nästan aldrig (eller i alla fall ganska sällan) köper ekologiskt:

1. Barnkläder

2. Möbler och heminredning

3. Leksaker och sportartiklar.

Jag köper dem nämligen nästan alltid på det mest miljövänliga sättet: Begagnat.

Självklart är jag inte emot ekologisk produktion av kläder och varor. Tvärtom tycker jag att allt det vi behöver köpa nytt borde vara så miljövändligt som möjligt. Men om vi inte är beredda att omvärdera våra konsumtionmönster är vi fortfarande inte miljövänliga. Att handla ekologiskt kommer inte lösa problemet med vår massiva överkonsumtion, och jag är ibland rädd att vi låter ekomärkningen blir den samvetströst som hindrar oss från att avstå ett onödigt köp.

Miljövänliga möbler, använda sedan… typ 50-talet..?

I våras började jag prenumerera på den ekologiska hemtidningen Kloka Hem, för att få boken ”Stefans Lilla Gröna” som kostnadsfri bonus. Boken var verkligen skitbra, men tidningen är ett riktigt bottennapp. Den handlar huvudsakligen om välbärgade par i 50-årsåldern som förverkligar sin livsdröm om att bygga ett energisnålt lerhus på Österlen. Jag hade trott att det skulle vara ett mycket större fokus på att handla begagnat, bygga med återbruk och göra om saker för att de ska få nytt liv. Hyresgäster som startar ett återbruksrum eller odlar grönsaker brevid sandlådan… de är liksom helt perifera i det här sammanhanget. Exponering av svindyra miljövänligt producerade designprylar är det däremot gott om. Jag får tyvärr ingen ekokänsla alls av den här tidningen.

Likadant är det med en ”ekoblogg”, som inte finns på min läslista men som jag dyker in på lite sporadiskt ibland. Jag tänker inte namnge den här, för jag ser det ändå som bättre att driva en ekologisk shoppingblogg än vilken annan shoppingblogg som helt. Men det centrala temat i bloggen är ändå orefekterad konsumtion och exponering av ekologiska produkter. Är det verkligen vad en ekologisk livsstil handlar om?

Jag förstår att det i båda dessa fall är fråga om att säkra reklamintäkter. Ingen betalar en för att säga åt folk att sluta shoppa så jävla mycket! Men det är ju just det vi behöver göra.

Jag är ledsen. Jag önskar att det vore så enkelt att vi kunde lösa klimatfrågan, miljöproblemen och säkra planetens framtida fortlevnad åt våra barn genom att helt enkelt leta efter rätt etikett på det vi köper. Men sanningen är att vi svenskar skulle behöva tre jordklot för att det skulle täcka vår konsumtion av naturresurser och även om ekologisk produktion skulle kunna pruta ner det ett jordklot så är det fortfarande en hel planet för mycket. Ska vi minska vårt ekologiska fotavtryck och leva hållbart så måste vi minska vår konsumtion och försöka använda de saker som redan finns så många gånger det bara är möjligt.

Miljövänlig påskhare

Jag skule vilja vidga begreppet ”att handla ekologiskt” en aning: Visst är det miljövänligt att köpa en ekologisk vinteroverall. Men det är ännu mer miljövänligt att köpa en begagnad -även om den tillverkats på vanligt sätt. Produkters hållbarhet, såväl praktiskt som designmässsigt, är en annan miljöaspekt man ofta glömmer bort att räkna med. Är det egentligen så mycket mer miljövänligt med ekologisk ”playmais” som slängs efter användning än en legobyggsats från 80-talet som säkert kan användas minst 30 år till utan att kännas det minsta daterad?  Inte så att jag vill få er maisälskare att sluta köpa dem… men jag tycker inte svaret är helt givet.

Jag vet att jag själv handlar alldeles för mycket, men jag vill ändå ha det sagt:

Det allra mest ekologiska köpbeslut du kan fatta är att avstå.

Om man vill tänka ekologiskt (och ekonomiskt) när man handlar är det här en tankekedja att följa:

*Behöver jag verkigen det här?
*Kan jag göra det själv?
*Kan jag låna det av någon?
*Kan jag byta till mig det?
*Kan jag köpa det begagnat

…om inte: vart kan jag hitta en produkt som producerats på ett etiskt och miljömässigt hållbart sätt?

Kejsarens nya kläder – en krönika om konsumtion

Idag har vi äran att få publicera en gästbloggpost från Tove som i vanliga fall skriver på http://regnavdagar.blogspot.com

Visst har ni hört berättelsen om Kejsarens nya kläder? Sagan om den sluge skräddaren som sydde en dräkt av luft, och fick ett helt folk att tro på illussionen? Skräddaren lyckades skapa en känsla av samförstånd mellan alla de som höll med. Han fick de som tvivlade att tro att det var dem det var fel på, som inte kunde förstå vad det var som alla andra såg.Kejsarens skräddare måste väl kunna sägas ha varit den första riktigt stora varumärkesbyggaren och idag skulle han bi headhuntad direkt av vilket multinationellt företag som helst! Men mer om det senare.

Först vill jag berätta om tre ”insikter” om konsumtion jag fått de senaste åren.

Foto: Sandivas

Den första: Lantlivet.

Några år efter att vi köpt vårt gamla hus i lantligt läge, började jag söka i tidningar och bloggar efter inspiration från andra som levde som vi. Jag ville läsa om människor som hade höns till husbehov och odlade lite grönsaker, och om renovering och inredning som passar i gamla hus.

Snabbt kom jag att inse att begreppet ”lantliv” kan betyda väldigt många olika saker. Jag hittade till slut vad jag sökte men passerade på vägen mängder av tidningar, bloggar och sidor som alla ville sälja in budskapet att lantlivet är någonting som kretsar kring ”rätt prylar”.  Att leva lantliv är att inreda med en viss färg, att bära en viss typ av svindyra tunikor, att ha rätt sorts logga på gummistövlarna och – oavsett man använder den eller ej – kunna stoltsera med en viss typ av pastellfärgad bakmaskin.

Det gav mig min första ”insikt”: den om konsumtionen som identitetsskapare! Visst har jag förstått det innan… men här fick jag ett så glasklart exempel! De flesta saker vi människor köper har inte som syfte att fylla något reellt praktiskt behov. Vi shoppar för att skapa mening och identitet, för att få status, för att känna samhörighet, för att känna oss som en viss typ av människor. Det innebär också att vår konsumtion är omättbar. Vi kommer aldrig att sluta handla bara för att vi redan har de saker vi behöver. Samtidigt riskerar just all denna konsumtion att ta oss mycket längre från de livsdrömmar vi faktiskt vill uppnå eftersom de dränerar oss på tid, energi och resurser.

Jag har skrivit med om lantliv och konsumtion här

…och om konsumtion och samhörighet/bekräftelse här

Det andra: Barnen

När jag blev förälder överöstes jag med reklam. Det finns ingen gång i livet jag känt mig så mycket som en utpekad mågrupp för reklam och prylar. Det var den ena vansinniga grejjen efter den andra…(en maskin som portionsförpackade varje använd blöja i ett lager av väldoftande plast… ska man skratta eller gråta?), och de mesta var dyrt. Men det var inte bara reklamen som överöste mig som förälder, utan även omgivningarnas förväntningar på min konsumtion. Inget annat område i livet har fört med sig så mycket diskussioner kring prylar som just föräldraskapet.

Den devis som företagen vill pracka på oss, och som vi sedan så gärna delar med varandra, är att ”bara det bästa är gott nog åt mitt barn”. Det är en känslobaserad argumentation som är oerhört svår att värja sig mot. Det ska mycket till för en förälder att ställa sig upp och säga: ”Nej, inte bara det bästa är gott nog åt mitt barn, mitt barn får gärna ha en omodern barnvagn med nallemönster bara den är funktionell”.

Ändå är priset för att vi hela tiden ska köpa oss till det perfekta föräldraskapet faktiskt den sorgliga konsekvensen att vi lämnar efter oss en planet full med skit till våra barn. Är det verkligen att ge dem de allra bästa?

Min insikt: Konsumtion innefattar ett socialt tryck och djupt känslomässiga föreställningar som vi delar med varandra. Det är en mycket större och svårare fråga än individens fria val att köpa eller inte köpa.

Jag har bloggat mer om barn och konsumtion här!

Det tredje: MiljörörelsenJag tänker mycket på det här med miljön och framtiden. Det har förståss blivit ännu mer påtagligt sedan jag själv blev förälder. Det känns ibland som att det arv vi lämnar efter oss är som ett bankkonto vi redan har länsat själva. Som att vi hade en summa att lämna i arv, men på vägen har vi hela tiden nallat på de pengarna, investerat dem i kortsiktiga affärer och lånat ut dem till suspekta typer så att våra barn kommer att få kämpa med näbbar och klor för att det ska finnas något kvar.Eftersom jag tänker på miljön vill jag också gärna läsa om miljöfrågor… och jag hade nog på något sätt utgått från att miljöprofilierade medier skulle vara mer befriade från det ständigt hetsande köpbudskapet. Men jag har förstått att så inte alltid är fallet. Även i många tidningar och på bloggar som profilierar sig som ekologiska ägnas mycket stort utrymme åt exponering åt varor utan någon vidare reflektion. Produkter som visserligen är miljömärkta och producerade med en något mindre klimatpåverkan – men som ändå lockar oss till köp vi hellre kunnat avstå. Det huvudsakliga problemet med vårt utarmande av naturresurser är ju inte VAD vi konsumerar, utan ATT vi konsumerar – även när vi inte behöver.

Det leder mig till min tredje insikt: Att vi måste lära oss krypa innan vi kan gå. För ett långsiktigt miljötänk krävs att vi först lyfter konsumtionsfrågan som en företeelse i sig och reflekterar över den.

Jag har bloggat mer om miljö och konsumtion här!

Om vi vill utmana konsumtionssamhället måste vi våga prata om det. Vi måste våga diskutera och utmana varandras föreställningar om konsumtion. Vi måste helt enkelt, som det lilla barnet våga öppna käften och ropa att ”Kejsaren är naken”.

För – liksom i Kejsarens nya kläder – kan de falska illusioner som föder vårt konsumtionssamhälle och utarmar vår planet: illusionen att vi kan shoppa oss till en viss typ av liv, illusionen att vi kan shoppa oss till att bli en viss typ av människa, illusionen om att vi kan shoppa oss till att bli bättre föräldrar, illusionen att vi kan shoppa oss till en bättre miljö, bara fortleva så länge vi är beredda att bära dem emellan oss. Dessa illusioner kan inte existera utan vårt samförstånd, för de är  – liksom kejsarens nya kläder – byggda av ingenting annat än luft.

Foto: Jesse Therrien

Delad glädje är dubbel glädje

Dagens gästbloggare är Heiti Ernits, som delar med sig av en rad förslag för att minska konsumtionen av nyproducerat i sin vision för Borås 2025, som lika gärna skulle kunna vara en vision för vilken svensk stad som helst!

——————————————————————————————–

Ett framtida Borås är för mig ett ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbart Borås där samhället inte förbrukar mer globala och lokala resurser än vad som är långsiktigt hållbart och där vi inte släpper ut mer föroreningar än ekosystem och våra samhällen tål.

Ett sätt att närma sig detta är att stärka den “kollaborativa ekonomin”. Det handlar om att på ett kreativt sätt låna, byta och dela med sig av olika resurser med andra människor med hjälp av informationsteknologin (sociala medier, webb, etc) och samtidigt stärka den lokala gemenskapen. Kanske kommer den offentliga sektorn i framtiden inte enbart producera tjänster för sina medborgare utan även sammanföra människor, kunskap, tjänster och resurser i lokalsamhället?

Återfördelningsmarknad
Jag tror att Borås 2025 har välutvecklade marknader och samarbetsformer kring hur man återför resurser till samhället. Det handlar först och främst om att (1) minska mängden resurser, sedan att (2) återanvända och/eller (3) omfördela till behövande och innan man (4) återvinner, (5) reparera det man har.

Jag ser att det finns verkstäder i Borås som är utrustade med symaskiner för de som önskar att modifiera (eller laga) sina kläder men  saknar ekonomiska resurser. Detta skulle vara en investering i både miljö och hälsa (minskad resursutag, minskade utsläpp och gifter etc). Men det handlar lika mycket om gemenskap och ett delat intresse.

Eller varför inte permanenta platser för klädbyten (se: clothswapping)? En annan genial idé är Fruktförmedlingen: Bli enkelt av med ditt överskott istället för att fina råvaror skall ruttna bort!

Kollaborativa livsstilar

Jag ser att det finns utvecklade kollaborativa livsstilar i Borås. Kollaborativa livsstilar handlar om att dela resurser som exempelvis mark, transportmedel, platser/rum, kunskap/kunnande och tid. Exempelvis att dela med sig markyta i trädgården för någon som vill odla (se: LandSharing). Det kan också handla om att utbyta hantverkskunnande: fixa datorn mot att laga en läckande rör (se: Swap och Southwark Circle). Ett smart resursutnyttjande vore exempelvis om företag eller offentliga verksamheter delade med sig av (periodvis) tomma lokaler till tillfälligt behövande (se: CamdenSharing).

Kanske är begrepp som tidsbanker, lokala valutor, CouchSurfing, bookshare, good-gyms vanliga begrepp i Borås om ett antal år. Det handlar om att matcha efterfrågan med tillgång och samtidigt skapa samhällsnytta.

Produkt-tjänste-system
En borrmaskin används i genomsnitt 13 minuter under dess livsstid! Ett stort slöseri med resurser kan man tycka. Det skall vara enkelt, smidigt och billigt att kunna låna verktyg eller utrustning i framtida Borås.  Bil- och cykelpooler borde vara lika naturliga inslag i flerbostadshus som tvättstugor (se: Viskaforshem AB). Eller kan vi tänka oss en uppsättning standardverktyg för utlåning i bostadshusen?

För mer information se gärna den 15 minuter långa TED-föreläsningen med Rachel Botsman:

http://www.youtube.com/watch?v=AQa3kUJPEko

Heiti Ernits