Kejsarens nya kläder – en krönika om konsumtion

29 november 2011

Idag har vi äran att få publicera en gästbloggpost från Tove som i vanliga fall skriver på http://regnavdagar.blogspot.com
Visst har ni hört berättelsen om Kejsarens nya kläder? Sagan om den sluge skräddaren som sydde en dräkt av luft, och fick ett helt folk att tro på illussionen? Skräddaren lyckades skapa en känsla av samförstånd mellan alla de som höll med. Han fick de som tvivlade att tro att det var dem det var fel på, som inte kunde förstå vad det var som alla andra såg.Kejsarens skräddare måste väl kunna sägas ha varit den första riktigt stora varumärkesbyggaren och idag skulle han bi headhuntad direkt av vilket multinationellt företag som helst! Men mer om det senare.

Först vill jag berätta om tre ”insikter” om konsumtion jag fått de senaste åren.


Foto: Sandivas

Den första: Lantlivet.

Några år efter att vi köpt vårt gamla hus i lantligt läge, började jag söka i tidningar och bloggar efter inspiration från andra som levde som vi. Jag ville läsa om människor som hade höns till husbehov och odlade lite grönsaker, och om renovering och inredning som passar i gamla hus.

Snabbt kom jag att inse att begreppet ”lantliv” kan betyda väldigt många olika saker. Jag hittade till slut vad jag sökte men passerade på vägen mängder av tidningar, bloggar och sidor som alla ville sälja in budskapet att lantlivet är någonting som kretsar kring ”rätt prylar”.  Att leva lantliv är att inreda med en viss färg, att bära en viss typ av svindyra tunikor, att ha rätt sorts logga på gummistövlarna och – oavsett man använder den eller ej – kunna stoltsera med en viss typ av pastellfärgad bakmaskin.

Det gav mig min första ”insikt”: den om konsumtionen som identitetsskapare! Visst har jag förstått det innan… men här fick jag ett så glasklart exempel! De flesta saker vi människor köper har inte som syfte att fylla något reellt praktiskt behov. Vi shoppar för att skapa mening och identitet, för att få status, för att känna samhörighet, för att känna oss som en viss typ av människor. Det innebär också att vår konsumtion är omättbar. Vi kommer aldrig att sluta handla bara för att vi redan har de saker vi behöver. Samtidigt riskerar just all denna konsumtion att ta oss mycket längre från de livsdrömmar vi faktiskt vill uppnå eftersom de dränerar oss på tid, energi och resurser.

Jag har skrivit med om lantliv och konsumtion här

…och om konsumtion och samhörighet/bekräftelse här

Det andra: Barnen

När jag blev förälder överöstes jag med reklam. Det finns ingen gång i livet jag känt mig så mycket som en utpekad mågrupp för reklam och prylar. Det var den ena vansinniga grejjen efter den andra…(en maskin som portionsförpackade varje använd blöja i ett lager av väldoftande plast… ska man skratta eller gråta?), och de mesta var dyrt. Men det var inte bara reklamen som överöste mig som förälder, utan även omgivningarnas förväntningar på min konsumtion. Inget annat område i livet har fört med sig så mycket diskussioner kring prylar som just föräldraskapet.

Den devis som företagen vill pracka på oss, och som vi sedan så gärna delar med varandra, är att ”bara det bästa är gott nog åt mitt barn”. Det är en känslobaserad argumentation som är oerhört svår att värja sig mot. Det ska mycket till för en förälder att ställa sig upp och säga: ”Nej, inte bara det bästa är gott nog åt mitt barn, mitt barn får gärna ha en omodern barnvagn med nallemönster bara den är funktionell”.

Ändå är priset för att vi hela tiden ska köpa oss till det perfekta föräldraskapet faktiskt den sorgliga konsekvensen att vi lämnar efter oss en planet full med skit till våra barn. Är det verkligen att ge dem de allra bästa?

Min insikt: Konsumtion innefattar ett socialt tryck och djupt känslomässiga föreställningar som vi delar med varandra. Det är en mycket större och svårare fråga än individens fria val att köpa eller inte köpa.

Jag har bloggat mer om barn och konsumtion här!

Det tredje: MiljörörelsenJag tänker mycket på det här med miljön och framtiden. Det har förståss blivit ännu mer påtagligt sedan jag själv blev förälder. Det känns ibland som att det arv vi lämnar efter oss är som ett bankkonto vi redan har länsat själva. Som att vi hade en summa att lämna i arv, men på vägen har vi hela tiden nallat på de pengarna, investerat dem i kortsiktiga affärer och lånat ut dem till suspekta typer så att våra barn kommer att få kämpa med näbbar och klor för att det ska finnas något kvar.Eftersom jag tänker på miljön vill jag också gärna läsa om miljöfrågor… och jag hade nog på något sätt utgått från att miljöprofilierade medier skulle vara mer befriade från det ständigt hetsande köpbudskapet. Men jag har förstått att så inte alltid är fallet. Även i många tidningar och på bloggar som profilierar sig som ekologiska ägnas mycket stort utrymme åt exponering åt varor utan någon vidare reflektion. Produkter som visserligen är miljömärkta och producerade med en något mindre klimatpåverkan – men som ändå lockar oss till köp vi hellre kunnat avstå. Det huvudsakliga problemet med vårt utarmande av naturresurser är ju inte VAD vi konsumerar, utan ATT vi konsumerar – även när vi inte behöver.

Det leder mig till min tredje insikt: Att vi måste lära oss krypa innan vi kan gå. För ett långsiktigt miljötänk krävs att vi först lyfter konsumtionsfrågan som en företeelse i sig och reflekterar över den.

Jag har bloggat mer om miljö och konsumtion här!

Om vi vill utmana konsumtionssamhället måste vi våga prata om det. Vi måste våga diskutera och utmana varandras föreställningar om konsumtion. Vi måste helt enkelt, som det lilla barnet våga öppna käften och ropa att ”Kejsaren är naken”.

För – liksom i Kejsarens nya kläder – kan de falska illusioner som föder vårt konsumtionssamhälle och utarmar vår planet: illusionen att vi kan shoppa oss till en viss typ av liv, illusionen att vi kan shoppa oss till att bli en viss typ av människa, illusionen om att vi kan shoppa oss till att bli bättre föräldrar, illusionen att vi kan shoppa oss till en bättre miljö, bara fortleva så länge vi är beredda att bära dem emellan oss. Dessa illusioner kan inte existera utan vårt samförstånd, för de är  – liksom kejsarens nya kläder – byggda av ingenting annat än luft.


Foto: Jesse Therrien

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: